Är målet verkligen att vara helt orädd? Är det ens möjligt?
Det har jag funderat mycket på. Och jag har kommit till slutsatsen att nej, jag vill inte vara orädd. Jag vill hellre bli vän med mina rädslor. De är egentligen riktigt bra lärare. Utan min rädsla hade jag aldrig känt mig stressad, och utan stress hade jag aldrig blivit sjukskriven, men utan det hade jag kanske heller inte förändrat mitt liv som jag gjorde, inte så fort i alla fall.
Vad var jag egentligen så rädd för som gjorde mig så stressad på jobbet? Att inte passa in, inte kunna anpassa mig till ett ”9-5 jobb”, att inte vara tillräcklig, att inte göra eller kunna tillräckligt… Allt det behövde förändras! Det var inte rätt livsstil för mig. Jag ville inte lyssna på mina rädslor, jag försökte springa från dem, genom att arbeta hårdare, snabbare och göra mer, men äntligen tvingade min kropp mig att lyssna. Och nu har jag börjat lyssna på all min rädsla, och det hjälper mig att förändra mitt liv, göra förändringar som får mig att må bättre och utforma rätt livsstil för mig.
Michael Singer skriver i The Untethered Soul (fritt översatt:) :
”Du sa till ditt sinne:
”Jag vill att alla ska gilla mig. Jag vill inte att någon ska tala illa om mig. Jag vill att allt jag säger och gör är acceptabelt och tilltalande för alla. Jag vill inte att någon ska skada mig. Jag vill inte att något händer som jag inte gillar. Och jag vill att allt ska hända som jag tycker om. Ta reda på hur man gör alla dessa saker till verklighet, även om jag måste tänka på det dag och natt ”.
Och självklart sa din hjärna, ”Jag jobbar på det. Jag kommer att arbeta med det konstant. ’”
😅
Känner du igen dig? Det gör jag! Det är ett omöjligt uppdrag!
Inte konstigt att man känner sig stressad när hjärnan är upptagen med det där hela tiden! För rädslor leder till stress, de är väldigt tätt sammankopplade.
Jaha, men hur gör jag då för att hantera den där inre osäkerheten?
Jag läste ett citat av Eleanor Roosevelt:
”Gör en sak varje dag som skrämmer dig.”
Det fick mig att tänka; Jag håller med Eleanor, det är ett bra sätt att växa. Och jag ser inte rädsla som fienden längre. Precis som egot, tror jag att den verkligen är där för att hålla mig trygg, och det är upp till mig att välja om jag ska låte den styra mig eller inte. Jag kommer aldrig bli av med rädsla, så jag kan lika bra använda det till min fördel. Ibland visar den mig vad jag måste göra, ibland visar den mig vad jag inte ska göra, det beror på orsaken till rädslan. Om orsaken till exempel är att inte passa in, väljer jag nu att risken är värd att ta. Om orsaken är att det faktiskt kommer att hota mitt liv, kan jag välja att inte ta risken.
Upphovet till rädsla är ofta grundläggande överlevnadsinstinkter. Våra hjärnor är programmerade att hålla oss säkra och överlevnadsinstinkter är nedärvda sen den tid vi levde i grottor och på savannen, våra hjärnor har faktiskt inte ändrats så väldigt mycket sedan dess. Men det har vår värld. Därför måste jag själv avgöra om dessa faror fortfarande gäller i det moderna livet. Är det fortfarande livshotande att inte passa in till exempel? För det mesta nej. Men när vi riskerade att bli utstötta och att få klara oss själva i den vilda naturen var det det, och instinkten att hålla mig säkert finns fortfarande där, och dyker upp som rädsla.
Jag är verkligen fascinerad om vad som gör vissa människor lyckas och andra inte. Modiga människor är inte orädda, de är också rädda, men de gör det ändå. Som en berömd artist som har uppträtt hundratals gånger kan man vara orolig och nervös innan hen går upp på scenen, men går upp där ändå, för att hen älskar det. Kanske är det så att när kärleken till det man gör eller vill uppnå är starkare än rädslan så gör man det ändå. Men våra hjärnor är mer benägna att hålla oss trygga än att vi ska vara lyckliga. Därför måste man aktivt välja att gå emot sina rädslor, inte vänta på att de ska gå över. Låter man hjärnan gå på autopilot, väljer den den trygga säkra vägen, det bekanta. ”Det har i alla fall inte dödat mig än” resonerar överlevnadshjärnan, ”men vem vet vad det här nya kan innebära för fara, säkrast att låta bli”. Ett lätt och bekvämt liv får man kanske, men det räcker inte för mig.
Jag läste en bok om rädsla av Lissa Rankin (en av mina idoler); The fear cure. Lissa säger, och jag tror hon har rätt, att vi alla, även de av oss som hade en bra barndom och kärleksfulla föräldrar, har ett litet barn inuti oss som aldrig kände sig helt tryggt och säkert på att vara älskat för den vi är. För att ändra på det, och inte låta våra rädslor styra, tror jag att vi måste vara medvetna om dem och modiga nog att möta dem.
Enligt Lissa härrör nästan alla falska rädslor från fyra begränsande övertygelser som de flesta av oss har i vår moderna västerländska kultur, och det får oss att uppleva mycket onödigt lidande.” De är:
– Ovisshet är farligt
– Jag kan inte hantera att jag förlorar det jag älskar
– Det är en farlig värld
– Jag är helt ensam
Jag har haft som personligt uppdrag att utforska alla dessa övertygelser och se hur de påverkar mitt liv och vad jag kan göra för att förändra. Jag vill inte att mitt liv ska styras av rädsla. Jag vill vara fri, och jag vill inte skicka den här rädslan vidare till kommande generationer, rädslan blir lagrad i våra gener, och jag tror att vi alla påverkas.
Till exempel var jag länge väldigt rädd för att skaffa barn. Jag var rädd för hur det skulle påverka mitt liv och hur otroligt sårbar det gjorde mig. Men när jag insåg att jag lät rädslan vinna över något som jag innerst inne ville bestämde jag mig för att försöka ändå och inte låta rädslan bestämma. Och nu har vi en underbar liten son. Men jag har fler rädslor att konfrontera, det gör livet spännande och utmanande. När jag är modig nog att möta osäkerhet är livet fullt av möjligheter. Jag måste improvisera, ta dagen som det kommer, leva i nuet, lyssna på min intuition… Det får mig att känna mig levande. Och det är väl det som är meningen med att leva, eller? Det är verkligen läskigt ibland, men kontroll är bara en illusion ändå.
Varför tror du att vi ofta begränsas av våra rädslor? Eller kanske är du inte så? Jag skulle gärna höra från dig!
Kontakta mig också gärna personligen om det finns något du vill prata om eller jag kan hjälpa dig med.
💚 Lisa
