Å ena sidan blir jag lycklig av att sträva efter något, att ha mål, visioner, drömmar, och att utvecklas.
Å andra sidan gör det mig nedstämd att känna att jag inte är, har eller gör tillräckligt.
Den balansen är något av det svåraste som finns tycker jag. Och att försöka hitta lösningen på den levnadsregeln lär mig så mycket hela tiden.
Jag vill njuta av det jag gör, den jag är, och det jag har, just nu. Så jag försöker förena båda sakerna. Jag försöker att vara nöjd, men för att inte få panik över att jag inte då kanske blir oinspirerad och inte når mina drömmar, påminner jag mig om att jag inte för den skull har nöjt mig. Och när jag lever för mycket i mina drömmar och visioner, då påminner jag mig om allt fantastiskt som finns här nu som jag redan är och som jag redan skapat och som jag redan har.
Livet handlar mycket om att kunna leva med paradoxer har jag upptäckt. och jag har alltid varit fascinerad av paradoxer, två till synes oförenliga saker som existerar samtidigt, är inte det jättespännande? Och svårt!
✏️ Var någonstans behöver du ge dig själv mer tacksamhet, motgiftet mot jag-är-inte nöjd-sjukan? Och var någonstans behöver du påminna dig att du inte behöver nöja dig och ge dig själv glädjen i att sträva efter ett mål och utvecklas? Försök skriva ner åtminstone en sak av varje och ge dig in i den spännande uppgiften att leva livet nöjd samtidigt som du inte nöjer dig.